Fågelskrämman

"Fågelskrämman" var namnet på en fiktiv roman av Michael Conelly som jag läste ut för drygt en dag sedan och den fick mig att fundera på internet, hur sårbart och hur osäkert det egentligen är. För att förklara varför det fick mig att tänka på det sättet så måste jag nog berätta lite om boken i sig.

Boken är skriven ur både kriminalreporterns Jack McEvoy och mördarens perspektiv, vilket gör det den här boken till en väldigt intressant en att läsa. Nu tänkte jag sammanfatta handlingen lite också så ni vet vad den handlar om.

Är detaljer som avslöjas så *SPOILER ALERT*. Om ni inte vill läsa det här, om ni själva vill läsa boken så är det bara att hoppa till nästa stycke som visar *SPOILER ALERT SLUT*.

Boken handlar om kriminalreportern Jack McEvoy som i början av boken får sparken efter att ha arbetat på Times i massvis med år. Efter att ha kommit upp med idéen om att skriva en storslagen story så att han ska bli ihågkommen för att ha lämnat tidningsbyrån med en lika storslagen sorti går han därför med på att lära upp sin efterträdare Angela Cook.
    Det är när han får ett samtal från en person som säger att en minderårig man, som sitter häktad för sexmordet på en striptös, som han vet vad hans story ska handla om. Men det som han själv tänkt sig vara ett ganska okomplicerat fall visar sig ta en annan vändning då han upptäcker att den minderåriga mannen som är åtald är oskyldig.
    Han börjar då nysta i fallet och kommer fram till att det är fler offer inblandade men vet inte om att mördaren håller ett öga på honom och hans efterträdare då de gräver allt djupare. Det är först när han nästan möter sin död och hans efterträdare blir mördad som han inser att mördaren vet om precis allt de gör och att denne håller koll på dem.
     Med hjälp av FBI-agenten Rachael Walling så fortsätter han ändå och de finner att mördaren jobbar på ett företag som håller på med data. Men fann de mördaren i tid?

*SPOILER ALERT SLUT*
(Jag är väl medveten om att min sista mening i sammanfattning kan vara väldigt irriterande. Att ni tänker; "Vem fan var mördaren? Berätta då.". Men jag tänker ge er en chans att läsa boken själva om ni vill.)

I alla fall så får man som läsare reda på tidigit i boken att mördaren är ett slags datageni och får reda på allting om sin offer genom internet och uppgifter från systemet. Det är det som jag började fundera över efter att jag läst den här boken. Att det finns människor som trots olika slags skydd har förmågan att hacka sig in och få reda på allting om en person utan att man själv är medveten om det. Att man egentligen är helt oskyddad på internet.

Om man då tänker vidare enligt den tankekedjan så ser man ju trots fördelarna med internet att det finns dessa stora risker. Detta samtidigt som vi blir allt mer beroende av internet. Frågan är; finns det tillräckligt stora försktighetsåtgärder som man kan ta eller finns det egentligen ingenting man kan göra om någon utan ens vetskap lyckas komma åt all information om ens egen person på nätet?

Som ni själva har läst nu (om ni kom så här långt vill säga) så var det här samtidigt som det var en reflektion över dagens internet ett boktips till alla som gillar thrillers. Så mitt råd är: Läs den här boken!

Det var allt!          

Flummigt värre

Känner att jag i mitt förra inlägg lät väldigt sur och bitter och därför känner jag att jag måste visa att jag egentligen inte är en sådan person... Eller..?

Nej, men allvarligt talat så är jag väldigt uppåt just nu, hoppar runt som en speedad hare och drar dåliga skämt på beställning! Så man kan säga att jag har fått några konstiga blickar från andra idag där de med blicken har frågat om jag är vid mina sinnens fulla bruk! Vilket jag troligtvis inte är just nu..! *big, creepy, smiley face*
Kommer att tänka på då man alltid förut såg Duracell-kaniner i tv-reklamen för batterier och måste erkänna att det nog är så som jag uppfattas just nu av andra.

Egentligen så har inte det här blogginlägget något riktigt innehåll eller är särskilt viktigt utan det är bara jag som pladdrar på som en besatt! Det var allt för denna gång!

Känslostormar

Ni vet när man känner något väldigt starkt? När man till exempel känner ilska som bultar inom sig, som hettar upp ens blod och får synfältet att bli dunkelt eller då man känner sådan lycka att fötterna knappt rör vid marken. Jag antar att jag egentligen inte behöver fråga.

Men har ni varit med om då dina känslor är för många, för hoptrasslade, för att du ska kunna avgöra om du är arg, glad eller ledsen? Då någon frågar hur man mår eller inte förstår något som är visentligt för dig, har ni då någon gång känt hur ni vill ta alla dessa känslor, slita bort dem från ditt inre och bokstavligt kasta dem på den person som gör att du känner på det sättet du gör? Låta den personen handha alla dessa trassliga känslor.

Så har jag känt många gånger...

Jag vet att ni som läser det här kanske tänker att jag helt har tappat det nu och bara svamlar på som en dåre men det här är bara en av de sidor som är min komplexa personlighet. (Plus jag känner att den starkaste känslan inom mig just nu är förbittring, vilket jag inte kan ge en förklaring till varför det är den starkaste just nu, så deal with it.)

Vänliga hälsningar från er något (just nu) förbittrade och konstiga bloggförfattare. 

Escaping reality

Dessa två ord "escaping reality" som blev denna bloggs namn kommer av en sak som min mamma sa till mig en gång då jag ville sätta mig på mitt rum och läsa i den bok som jag för tillfället fastnat i. Att jag flydde från verkligheten.

Jag vet inte riktigt varför jag döpte den här bloggen till det eller ens vad jag ska skriva i den här bloggen. Dock om jag känner mig själv rätt så kommer den här bloggen handla om allt möjligt från de mest oseriösa saker till de mest viktiga sakerna.
     Jag kommer troligtvis inte heller att vara så himla bra på att göra inlägg på den här bloggen då jag endast kommer att skriva när jag känner för det, och inte för att jag känner en "jag-måste-blogga-varje-sekund-av-mitt-liv-för-annars-kanske-folk-slutar-kolla-på-min-blogg"-känsla. Nu så kan jag ju inte säga säkert om någon verkligen kommer att läsa den här bloggen men det får bli som det blir helt enkelt.